Egenmäktigt förfarande: En roman om kärlek

Jag har läst Augustnominerade Egenmäktigt förfarande, av Lena Andersson. Det är första gången jag läser en av hennes böcker, jag visste egentligen inte att hon skrivit flera böcker tidigare. Däremot har jag läst flera av hennes artiklar, hört henne i olika debatter och alltid blivit väldigt imponerad av henne, av hennes intelligens och klarsynthet. Även om det ibland är svårt att läsa det hon skriver för det är inga lätta texter, utan sådana man läser med hög koncentration, om man överhuvudtaget vill förstå vad det är man läser. Och jag måste säga att jag blev förvånad när jag hörde talas om ämnet för den här boken, kärlek. Som om jag inte trodde hon skrev den typ av texter.

9127137007_0

Men det gjorde hon med besked.

Ester är poet och essäist, långdistanslöpare och väldigt rationell och filosofisk av sig. Hugo Rask är konstnären hon blir förälskad i. Det är bara det att Hugo Rask inte riktigt blir det i henne. Och där börjar Esters kamp, som sker under hela bokens gång, för en man hon vill ha men som inte vill ha henne, åtminstone på det sätt som hon vill. Hon vill ha ett seriöst förhållande och en framtid med honom, han vill troligtvis bara ha henne för “köttets förening”. Många gånger under läsningen får jag höga igenkänningsångest av olika slag. Ja precis, utropar jag, det var precis så det var! Så gjorde jag någon gång när jag var olyckligt kär, så gjorde definitivt mina tjejkompisar (föredrar att minnas vad andra gjort).. På sätt och vis har vi nog alla varit Ester och det är nästan plågsamt hur bra Lena Andersson beskriver kärleksångesten när han inte ringer, när han inte svarar på hennes sms, men också hur hoppet tänds av något han säger, hur hon läser in betydelser i det, hur hon analyserar inte bara det han säger men också handlingarna. Allt detta skildras väldigt bra.

Men så blir jag förbannad på Ester. Varför inser inte hon det självklara att Hugo Rask, måhända vara en sann konstnär och allt det där, bara är en vanlig kåt gubbe, gubbsjuk kanske till och med eftersom det är en viss åldersskillnad mellan dem? Hur kan hon vara så blind! Och så blir jag taskig och tänker att Ester, hon påminner om en person jag kände en gång, en som betedde sig udda, inte exakt som man förväntade sig och som inte riktigt förstod de sociala spelreglerna. Lite aspig sådär. Men ändå inte för hon drivs så tydligt av sina starka känslor för honom och på så sätt är hon väldigt logisk i sina handlingar och agerar som vilken olyckligt kär kvinna som helst. Samtidigt kan hon i samtalet med honom dra till med något intellektuellt, som om en professor plötsligt stiger in för att ge en lektion i filosofi, vilket skapar en distans mellan dem. Men så inser jag att det är för att dölja det hon egentligen känner, som ett slags skydd och jag förstår henne, jag står definitivt på hennes sida och jag vill ju egentligen inte alls misstänka att hon har en diagnos som för att försöka förklara hennes beteende, som om man måste lida av något för att bete sig sådär. Det är i sådana fall kärleken som gör oss så, inget annat.

Läs!

Chao

Advertisements

2 thoughts on “Egenmäktigt förfarande: En roman om kärlek

  1. Ska kolla upp boken. För att återgå till den tiden jag upplevde obesvarad kärlek. Men vad menade du med språket? Varför var det svårt?

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s